tisdag 25 september 2012

Öde och änglabarn

Jag har alltid burit på en rädsla för att skaffa barn, för att jag har varit så otroligt rädd för att behöva förlora ett barn. Vet inte när denna rädsla började egentligen, men minns ett avsnitt av Cityakuten där någon i personalen väntade barn och fick reda på att barnet hade dött och att hon skulle få föda sitt döda barn. Det avsnittet etsade sig fast i mitt minne och var det mest fruktansvärda jag kunde tänka mig att någon behöver gå igenom. Någonstans där dök även en känsla upp att detta var något som skulle hända mig och därför var jag länge rädd för att bli gravid.

När vi till sist iallafall bestämde oss och blev gravida släppte den rädslan för ett tag, men jag hade ändå lite svårt att ta till mig graviditeten och hade en rädsla och känsla av att något var fel.
Denna känsla bekräftades sedan på vårt RUL när de hittade Willes njurfel i vecka 18.
Sedan vart det som sagt ännu värre när vi fick komma på specialistultraljudet för att kolla upp njuren närmare och läkaren hittade även hans hjärtfel.

Någonstans där vände även min känsla om att förlora honom i magen, jag kände nu att han skulle överleva i min mage, men vad skulle hända utanför?
Beskedet fick vi i juli 2011 och som jag tidigare har skrivit förlorade vi honom i april 2012, det var många månader med oro och stress under ytan. Nu menar jag inte att det bara var hemskt och jobbigt för det var det verkligen inte! Det var en underbar tid vi fick med vår alldeles, bedårande fantastiska hjärtepojk.
Jag är än idag tacksam för att vi fick reda på det så tidigt i graviditeten, att vi fick chansen att välja att behålla vår son.

Ikväll går mina tankar till Elwiras mamma som ska få träffa läkarna och få obduktionssvaren på hennes lilla hjärteflicka som också led av HLHS. Det har tagit fyra månader innan hon har kunnat få några svar om varför hennes fina flicka var tvungen att dö. Den lilla snuttan fick bara bli lite drygt en månad och han inte ens få komma hem från sjukhuset.

Jag har under den här tiden förstått hur många vi änglaföräldrar egentligen är. Har under den korta tid som gått sen vår älskling gick bort sett många nya änglaföräldrar tillkomma på såväl Familjelivs Änglarum som på Facebook. Vi är många som tyvärr delar detta hemska öde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar