Skönt att ha kommit igång med jobbet så man får mindre tid till att grubbla, men också en möjlighet till nya infallsvinklar i tankarna kring Wille och sorgen.
9 november 2011....
Sitter på Hjärtavdelning 323 på Drottning Silvias Barn och ungdomssjukhus och bara gråter med min älskade Wille i famnen. Läkarna har precis informerat om att operationen ska bli av dan därpå, han mår nämligen "för bra". Vilket innebär att han är för bra syresatt vilket kan leda till att lungorna blir "blöta" och läkarna måste därför operera honom snarast.
Alla ni som är mammor vet hur mycket hormoner man har i omlopp när man har fött (blivit urakutsnittad) för bara några dagar sedan och att då sitta och hålla sitt barn, betrakta dess rörelser och se in i de vackra ögonen och inte veta om man kommer att få göra det någonsin igen är fruktansvärt.
Nästa morgon vaknar vi tidigt för att få hinna träffa vår son innan han ska in på operation.
Går sedan tillbaka till Ronald McDonald huset somnar hopkrupna av ångest.
Den första delen av dagen går ganska bra, läkarna har sagt att de kommer att ringa oss så snart de är klara, men att vi inte ska räkna med några samtal innan solen går ner, alltså innan ca kl. 16.00.
Efter att solen har krupit under horisonten börjar vi vänta på samtalet...
Klockan blir fem, sedan sex och till sist sju och då ringer äntligen telefonen!
Kirurgen Mats säger att Wille lever och operationen har gått bra, jag tackar honom och gud och allt annat för de orden!!
Det dröjer ytterligare någon timme innan vi får komma upp till BIVA för att träffa honom, men det är en underbar syn trots ett virrvarr av slangar och en svullen liten älskling!
Allt detta var älsklingen uppkopplad till, många olika mediciner och många monitorer för övervakning av allt.
Den första lyckokänslan blev dock kortlivad för oss för dagen efter blev det tyvärr dags för ännu en operation, något hade blivit fel efter den första operationen och han blev akutopererad på sin sjätte livsdag. Vi fick samtalet om att något var fel mitt i frukosten och hade inte hunnit komma upp till BIVA och träffa honom denna dag.
Även denna operation gick bra och vi fick på kvällen gå upp till BIVA träffa vår son efter att ha varit ifrån honom nästan ett helt dygn.
För varje dag som gick bra var man sedan så tacksam och det var ren njutning att få titta på honom, trots slangar och annat.
Nästan en vecka efter den första operationen fick vi till sist äntligen hålla honom igen och jag bara grät av lycka när jag fick honom i mina armar igen.
Det känns så bra att få skriva ner mina tankar kring dessa dagar innan minnena hinner blekna.
De har ju redan gått tio månader sedan dessa händelser, men än idag är känslorna kring minnena fortfarande lika starka.
Imorgon är det fem månader sen Wille dog, vilket innebär att det snart har gått lika lång tid sen han dog som han fick finnas i våra liv. Känns så overkligt på något sätt att det redan har gått fem månader samtidigt som det känns som en evighet sen jag fick hålla mitt underbara barn i mina armar. Famnen är så tom och hjärtat värker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar